när man vaknar lite för sent med ångesten liggandes bredvid sig och allt pekar åt, nej det här går inte. då är det tur som fan att man har en roomie som kan pigga upp och hjälpa och få upp mig på morgonen. tack tack tack. men

det är ju så töntigt. jag är så jäävla töntig. jag gör ändå ingenting här hemma? ska jag verkligen sumpa min chans nu? för att jag ska få vara hemma när alla andra ändå är i skolan. nu är allt uppskrivet och jag vet hur jag ska göra. nu är det enda kvar att göra det. med hjälp och disiplin klarar jag det! för så jäävla mycket är det ändå inte! jag kan jag ska jag vill klara det!!!