jag fick nyss reda på att jag tar studenten den 1 juni 2011. det är fruktansvärt lite tid kvar.. jag får ont i magen att veta att jag inte kommer gå kvar på min underbara skola längre. ingen trygghet längre. då börjar livet. då har jag inga förbindelser kvar. jag kan resa vart jag vill. när jag vill. jag behöver inte vara hemma längre. jag kan flytta till stockholm. oslo. sidney. kan åka vart jag vill. vilken frihet. men samtidigt, vill jag verkligen göra allt det där när jag bara är barn fortfarande? jag ser mig själv fortfarande som ett barn.. som är snart 19 år.